Hjälp! Mitt barn vägrar att äta!

Kanske sitter ni vid matbordet, och pustar ut efter en lång dag på förskolan och jobbet. Ni ska precis till att äta när din älskade gullunge snörper på munnen och helt plötsligt påminner om en mycket liten, men verklig, diktator. Nej. Inte äta. Med tilltagande stress och oro så leker och trugar du, men fortfarande utan respons. Nej. Vill inte. Varför är det så vanligt med barn som matvägrar? Och vad kan man göra när varenda måltid slutar i tårar och konflikt? Femenine har pratat med Ann Fernholm, vetenskapsjournalist, författare och barnmatsaktivist. Med böckerna ”Smakäventyret: att lära små barn att äta mat” och ”Stora boken om barn och mat” vill hon inspirera föräldrar till att våga tänka bortom barnmatsburkar och färdiga puréer.
Dela på facebook
Dela på Facebook
Femenine
Femenine

Hej Ann! Vad gör man åt en matvägrare?

Det finns dessvärre inget enkelt svar på den frågan utom ett: se till att lära barnet äta riktig mat i tid! Forskning visar att bebisar är väldigt öppna för nya smaker och konsistenser, och gillar att utforska mat. Först när de blir 1,5-2 år gamla börjar barn bli skeptiska till ny mat. Det kallas för neofobi, och när de har nått den åldern är det väldigt mycket svårare att få dem att äta mat de inte redan lärt sig känna igen.

Mitt barn vill bara äta korv, varför är det så?

Det går egentligen inte att svara på för det enskilda barnet. Det finns många olika skäl till varför barn kan ha svårt att äta: allt från magstrul till svårigheter med munmotoriken. Om man upplever att barnet inte äter, kan det vara bra att söka stöd hos en expert som Kajsa Lamm, min medförfattare till Stora boken om barn och mat.

Med detta sagt, är ett problem att många föräldrar – liksom jag själv gjorde – mestadels ger bebisen välling, pulvergröt, klämmisar och färdiggjord barmat under första året i livet. Dessa kommersiella barnmatsproduker är ofta väldigt söta och enkelspåriga i sina smaker. De har också en flytande eller puréig konsistens. Då får barnet inte någon bra chans att vänja sig vid komplexare konsistenser, som mjöliga kikärtor eller smuliga broccoliblommor. Då kan maten helt enkelt kännas läskig i munnen. När barn inte har fått träna sina käkmuskler kan det också vara svårt att tugga en morot eller lite segare kött.

Vad är dina bästa tips för lugn och ro kring matbordet?

Först och främst: börja smakträningen i tid! Har du som jag missat denna första viktiga tid, försök att hitta ett lekfullt sätt att få barnet att smaka på maten.
Kanske kan ni låtsas att ärtorna är hårda stenar och de gröna bönorna spik? Du kan också testa om barnet kan tänka sig att smaka en aldrig så liten smula. Att smaka på maten är nämligen nyckeln till att lära sig äta. Men undvik tvång. Dålig stämning förvärrar bara situationen. Jag har också försökt nyansera mina barns syn på mat. I många barns värld finns ofta bara gott eller äckligt, men hemma har vi även introducerat ordet ”ätbar”. Sedan har matsagor fungerat bra. Det är sagor med cliffhangers, som går vidare när barnet tagit en tugga.

Att äta är ju ett grundläggande behov – är det inte konstigt att småbarn ibland vägrar?

En viktig orsak är att de aldrig har fått lära sig äta mat som små. Vår mun är känslig och när man testar en ny konsistens kan det kännas otroligt läskigt. Jag minns själv mitt första ostron. Det smakade gott, men kändes hemskt. Mat är en vanesak. Inuiters barn kan äta valspäck och fiskögon. Japaners barn kan äta fermenterade bönor och lax till frukost. Kanadensare tycker att vi är galna som äter kräftor. Barn äter helt enkelt det som de lär sig att äta. Om vi vänjer barnen vid att äta smaklös och söt barnmat, är det vad de kommer vilja ha.
Med det sagt är det viktigt att tillägga att även om man ger barnet en bra smakintroduktion, kan det gå snett. Jag känner till exempel en person vars man dog när barnet var 1,5 år gammalt. Efter pappans död, blev barnet en extrem matskeptiker trots att det innan åt nästan allt.

Om du hade haft den kunskap du har nu när du skulle matträna dina egna barn, vad hade du gjort annorlunda?

Ååå, vi skulle haft så mycket roligare under deras första år. Barnmatstillverkare är extremt duktiga på lobbying, och jag trodde att de kunde detta med barnmat bättre än jag. Så mitt första barn fick burkmat, som jag tyckte luktade illa. Hon gillade den inte heller, och åt knappt något. Med mitt andra barn gick det bättre, eftersom han helt enkelt vägrade att bli matad och vägrade puréer. Han ville ha hela bitar och han ville äta själv. Han var klokare än jag!

Som förälder är det lätt att tappa både humör och tålamod vid matbordet när någon vägrar smaka och kastar besticken i golvet. Hur bemöter man bäst ett barn som inte vill äta?

Ofta är inte bara barnet jättehungrigt när det är dags att äta, utan också man själv. Så börja med att äta själv. Mitt tålamod är noll när jag är hungrig. Det kan också vara bra att ställa fram lite grönsaker på bordet innan maten, som barnet kan få småplocka av. Sedan är det bästa att försöka prata om något annat än att barnet ska äta. Om man lyckas lura barnet att tänka på något trevligt, kan man sedan försöka stoppa in en liten tugga i den hungriga kroppen. Den strategin fungerade alltid bra på min son. Men dessvärre är man ju själv ofta trött. Det är så många gånger jag tappat tålamodet, men ju oftare man lyckas undvika det, desto trevligare kommer man ha vid matbordet.

Ofta blir det ett moment 22 – mitt barn äter bara korv och makaroner – därför lagar jag bara korv och makaroner. Hur bryter man en ond matspiral?

En sak är säker: det där är ett problem som ger sig när barnet blir äldre. Få vuxna äter bara korv och makaroner. Det kan vara en tröst att tänka på det. Men har man stora svårigheter ska man vända sig till ett proffs för att få stöd, som kan utreda vad som gör att barnet inte äter. Sedan gäller det att hitta sätt att få barnet att testa ny mat, utan tvång. Det finns en metod som heter Sapere, där man utforskar maten vid andra tillfällen än vid matbordet. I Smakäventyret skriver jag om ett dagis som använder den metoden. Barnen utforskade en gulbeta, en rödbeta och en polkabeta med alla sina sinnen. De luktade, tittade och kände på betorna. Sedan smakade de en liten bit och lyssnade på hur det lät när de tuggade dem. Det var inget krav att smaka, men alla barnen var nyfikna och ville själva. Är man rädd att ta in ny mat i munnen, kanske man vågar äta en bit stor som en fjärdedels ärta.

Vad är dina bästa tips för lugn och ro kring matbordet?

Först och främst: börja smakträningen i tid! Har du som jag missat denna första viktiga tid, försök att hitta ett lekfullt sätt att få barnet att smaka på maten.
Kanske kan ni låtsas att ärtorna är hårda stenar och de gröna bönorna spik? Du kan också testa om barnet kan tänka sig att smaka en aldrig så liten smula. Att smaka på maten är nämligen nyckeln till att lära sig äta. Men undvik tvång. Dålig stämning förvärrar bara situationen. Jag har också försökt nyansera mina barns syn på mat. I många barns värld finns ofta bara gott eller äckligt, men hemma har vi även introducerat ordet ”ätbar”. Sedan har matsagor fungerat bra. Det är sagor med cliffhangers, som går vidare när barnet tagit en tugga.

Att äta är ju ett grundläggande behov – är det inte konstigt att småbarn ibland vägrar?

En viktig orsak är att de aldrig har fått lära sig äta mat som små. Vår mun är känslig och när man testar en ny konsistens kan det kännas otroligt läskigt. Jag minns själv mitt första ostron. Det smakade gott, men kändes hemskt. Mat är en vanesak. Inuiters barn kan äta valspäck och fiskögon. Japaners barn kan äta fermenterade bönor och lax till frukost. Kanadensare tycker att vi är galna som äter kräftor. Barn äter helt enkelt det som de lär sig att äta. Om vi vänjer barnen vid att äta smaklös och söt barnmat, är det vad de kommer vilja ha.
Med det sagt är det viktigt att tillägga att även om man ger barnet en bra smakintroduktion, kan det gå snett. Jag känner till exempel en person vars man dog när barnet var 1,5 år gammalt. Efter pappans död, blev barnet en extrem matskeptiker trots att det innan åt nästan allt.

Om du hade haft den kunskap du har nu när du skulle matträna dina egna barn, vad hade du gjort annorlunda?

Ååå, vi skulle haft så mycket roligare under deras första år. Barnmatstillverkare är extremt duktiga på lobbying, och jag trodde att de kunde detta med barnmat bättre än jag. Så mitt första barn fick burkmat, som jag tyckte luktade illa. Hon gillade den inte heller, och åt knappt något. Med mitt andra barn gick det bättre, eftersom han helt enkelt vägrade att bli matad och vägrade puréer. Han ville ha hela bitar och han ville äta själv. Han var klokare än jag!

Som förälder är det lätt att tappa både humör och tålamod vid matbordet när någon vägrar smaka och kastar besticken i golvet. Hur bemöter man bäst ett barn som inte vill äta?

Ofta är inte bara barnet jättehungrigt när det är dags att äta, utan också man själv. Så börja med att äta själv. Mitt tålamod är noll när jag är hungrig. Det kan också vara bra att ställa fram lite grönsaker på bordet innan maten, som barnet kan få småplocka av. Sedan är det bästa att försöka prata om något annat än att barnet ska äta. Om man lyckas lura barnet att tänka på något trevligt, kan man sedan försöka stoppa in en liten tugga i den hungriga kroppen. Den strategin fungerade alltid bra på min son. Men dessvärre är man ju själv ofta trött. Det är så många gånger jag tappat tålamodet, men ju oftare man lyckas undvika det, desto trevligare kommer man ha vid matbordet.

Ofta blir det ett moment 22 – mitt barn äter bara korv och makaroner – därför lagar jag bara korv och makaroner. Hur bryter man en ond matspiral?

En sak är säker: det där är ett problem som ger sig när barnet blir äldre. Få vuxna äter bara korv och makaroner. Det kan vara en tröst att tänka på det. Men har man stora svårigheter ska man vända sig till ett proffs för att få stöd, som kan utreda vad som gör att barnet inte äter. Sedan gäller det att hitta sätt att få barnet att testa ny mat, utan tvång. Det finns en metod som heter Sapere, där man utforskar maten vid andra tillfällen än vid matbordet. I Smakäventyret skriver jag om ett dagis som använder den metoden. Barnen utforskade en gulbeta, en rödbeta och en polkabeta med alla sina sinnen. De luktade, tittade och kände på betorna. Sedan smakade de en liten bit och lyssnade på hur det lät när de tuggade dem. Det var inget krav att smaka, men alla barnen var nyfikna och ville själva. Är man rädd att ta in ny mat i munnen, kanske man vågar äta en bit stor som en fjärdedels ärta.

Vid vilken ålder skaffar man sig matvanor? Går det att rätta till om det blir fel från början?

Barn skaffar sig matvanor under första och andra året i livet. Då utvecklas också barnens munmotorik. Precis som de behöver lära sig krypa, sitta och gå, behöver de lära sig tugga och svälja mat. Detta är något vi pratar alldeles för lite om.
På BVC är också kunskaperna om detta ofta dåliga. Missar man denna första tid i livet, är uppförsbacken mycket brantare. Det skulle behövas mycket mer forskning för att veta om eller hur man kan rätta till en missad smakintroduktion, men det krävs en positiv och lekfull stämning vid matbordet. Bli inte för klämcheck, men hjälp ditt barn att hitta en lek som gör det roligare att äta. En lek som gick hem hos mina barn var att jag skulle blunda och de stoppade mat i min mun. Sedan skulle jag gissa vad det var. Efter det fick jag stoppa mat i deras mun, och så fick de gissa maten.

Är det bättre att låta barnet äta någon annanstans om matbordet är förknippat med skrik och panik?


Nej, är nog svaret på den frågan. Barn ska exempelvis inte äta framför teven och skärmar (säger Kajsa Lamm, min medförfattare till Stora boken om barn och mat, som är expert på barn med ätsvårigheter). Försök istället att göra matbordet till en lugn och trevlig plats. Ilska dämpar hunger, så ska barnet äta behöver det vara på gott humör oavsett vart det äter. En smart sak är exempelvis att förbereda barnet inför måltiden, så att man inte rycker bort barnet från en rolig lek. Då blir det ofta kaos direkt. Ibland flög jag mina barn till matbordet. De fick en tur genom hela lägenheten, för att sedan landa på sin stol. Då brukade måltiderna börja i en positiv stämning.

En barnmeny i Sverige består ju oftast av hamburgare, korv, pommesfrites och ketchup. Har barn annorlunda smaklökar än vuxna?


Forskning visar att barn gillar sött lite mer än vuxna, men det är forskning på västerländska barn som har fått mycket sött som små. Annars finns inget som talar för att barns smaklökar skulle vara speciella, mer än att de är ovana vid olika smaker. Jag får otroligt mycket feedback från föräldrar som läst mina böcker och gett barnen massor av kryddor redan som små. En mamma berättade om hur hennes bebis hellre åt av den starka etiopiska grytan, än den mildare lax hon hade förberett speciellt åt barnet. En annan sa att hennes barn inte gillade burkmat, eftersom den var för smaklös. Att barnmenyerna i Sverige är så enformiga handlar mer om fördomar än något annat. Om barn hade krävt sådan mat, hade ju inga barn födda före 1950 överlevt.

 

Annonsblockerare upptäckt!

Pausa gärna adblock när du läser Femenine, vi är annonsfinansierade och vill gärna kunna göra nya spännande nummer för er att läsa.

Refresh

Loading..