person holding a green plant

Den stora trädgårdsdepressionen

Odling och plantering är ytterligare ett sätt att identifiera sig i vår nervösa nutid. Precis som med mindfulness, eller att jogga innan frukost – att säga att man är en person som odlar eller har trädgårdsland berättar inte bara att det är ett intresse eller en hobby, nej, det berättar mer – säger något om vad du är för slags person. En trädgårdsperson. Ah! Den ljuva drömmen om att vara en sådan. En sådan som påtar. En sådan som skördar. En sådan som kan titta upp mot solen, kisa lite, och sedan tala om vad klockan är.
Femenine
Femenine
Dela på facebook
Dela på Facebook

Med fotriktiga sandaler, jag tänker Birkenstock ändå, korta snickarbyxor med praktiska fickor överallt, håret uppsatt i en avslappnad tofs och jord under naglarna. Jag skulle vilja vara en sådan person. Jag drömmer om att bli en kvinnlig version av Ernst och bara gå runt och njuta av mina grödor, i en oversize skjorta av linne. Lagom skrynklig förstås. Mitt nudefärgade nagellack är avskavt på ett avslappnat sätt och kanske skyddar jag håret mot solen med en liten stråhatt. Jag stannar upp mitt i dagen och gör några solhälsningar för att inte bli stel i ryggen. Jag är avslappning, lugn och harmoni personifierad. Jag är ljuv och älskvärd, och när mina kompisar ringer mig på lördagkvällen och frågar om jag ska följa med ut på ett glas vin tackar jag vänligen men bestämt nej. Jag står och picklar nämligen.

Gudarna ska veta att jag har ansträngt mig! Gjort mitt yttersta. Jag köpte inte bara 1 fröpåse – nej, jag köpte nästan 30 stycken. Kål, sallad, morötter, potatis, lök, tomater, sockerärtor – jag krånglar inte till det i onödan. Börjar med enkla saker. Men varje gång jag är på trädgårdsaffären får jag med mig fler fröpåsar. Min trädgårdshybris viskar ”HUR svårt kan det vara att stoppa ner något i jorden?” Jag köper dahlia, sommarblommor, tagetes, har hört att det kan skydda mot rådjur – fortsätter med nejlika, rödbetor, gulbetor, mer kål, dill, basilika, mynta – (avslappnade trädgårdspersoner har givetvis en egen örtträdgård i sin riktiga trädgård) pak-choi, luktärtor, purjolök. Köper en växtlampa som jag monterar med silvertejp och stoppar med stor vördnad och andakt ner mina fröer i jorden. Okej – den kreationen passar kanske inte riktigt min nya aura – men jag tänker att alla bra odlare använder sig av silvertejp någon gång så det är väl kanske okej ändå.



Edit-3672-2

Det går en vecka. Två veckor. Tre veckor. Fyra veckor. Fem. Sex. Jag har gjort allt enligt regelboken, väntat tills fröerna kommit upp lite, planterat om i större krukor, vattnat lagom mycket – men jag går runt med en känsla av att vara förrådd. Det växer ändå inte.
Jag börjar ganska snart referera min odling till ”den där jävla skiten” och min avslappnade aura uteblir.
Jag pratar inte vänligt till mina växter, jag yogar inte, jag är inte avslappning personifierad, tvärtom är jag skitstressad över att ingenting växer så jag åker på trädgårdsaffären. Stegar in med och med lite passivt aggressiv ton säger jag:

– URSÄKTA, jag har köpt massor av fröer här men det växer ju INGENTING.

– Vad har du planterat i för jord? frågar trädgårdskillen.

– Jaa… vanlig…jord, säger jag, och inser att osäkerheten i min röst skvallrar om att jag inte alls är en avslappnad trädgårdsperson, tvärtom, jag är nyrik inom trädgårdskretsar, jag är en nybörjare, min kunskap är direkt hämtad från google. Jag är en bluff i linneskjorta och Birkenstock.

– Det är ganska vanligt faktiskt att man planterar i fel jord om man inte har så mycket erfarenhet, säger han, och jag kraxar till lite, säger mm, jaha, okej, försöker att behålla lite värdighet, men det är svårt nu.

– Såjord SÅR man i, PLANTERINGSJORD planterar man i, förtydligar han, annars får växterna inga rötter och då tar de inte upp någon näring och växer inte.

I mina 16 pallkragar finns det 3 kålplantor. De allra starkaste som överlevde min brutala vanvård, min okunskap och mitt tidstypiska infall att bli självförsörjande.

Trots de allra bästa intentioner så går ju saker åt helvete ibland, även trädgårdsdrömmar.

För dig som inte heller kan skörda nypotatis till midsommar skickar jag en mental styrkekram. Drömmen lever vidare! Namaste.

Dela på facebook
Dela på Facebook

Annonsblockerare upptäckt!

Pausa gärna adblock när du läser Femenine, vi är annonsfinansierade och vill gärna kunna göra nya spännande nummer för er att läsa.

Refresh

Loading..